Ett fängelse som är som en stad och som har blivit en turistattraktion, har du hört talas om den? Inte? Då har du missat något, för San Pedro har tagit emot turister i 20 år nu.

Fast du behöver inte känna dig okunnig, jag kände faktiskt inte heller till det. Jag fick själv först reda på det här för några dagar sedan, med ett inlägg på Facebook. Jag fick syn på denna fascinerande Meme på Facebook, samt tittade jag igenom kommentarerna och började försöka ta reda på mer om det här stället.

Jo, det är alltså som en stad och fängelserna styr själva lagar och verkställer straff. Det är som ett eget samhälle. Turismen har funnits i 20 år nu. Folk reser med grupper till fängelset för dagsturer och så kommer backpackers och stannar

Men hur ska man då kunna säkerställa att allt går rätt till mellan fångarna? Det verkar ju som anarki om de ska bestämma saker själva, hitta på regler och straff. Jo, det är faktiskt här som turismen faktiskt spelar en mycket viktig roll. Som Amy Holland skrev i en kommentar på Facebook:

När jag var i Bolivia erbjöd de turer ledda av fångar. De tog mitt pass vid porten, låste in mig på andra sidan och sedan gav de intagna mig en rundtur utan några vakter närvarande. Det var superintressant! Och jag ska erkänna att det fanns tillfällen då det inte kändes som det säkraste att göra, men tillgången till ett utrymme som tenderar att vara dolt för den allmänna befolkningen var ögonöppnande!

De intagna berättade för mig att turerna var fantastiska eftersom de gav 1) kompletterande inkomster med turer (och drogerna de sålde till intresserade individer) och 2) gjorde villkoren bättre eftersom turister skulle klaga till tjänstemän om de såg något omänskligt. Jag tog också gruvrundturen i Potosi som var vansinnigt farlig eftersom de aktivt bröt med dynamit medan du är där inne. Du går en mil ner i jorden och måste vara försiktig med giftig gas. Turnén var fyra timmar lång och leddes av gruvarbetare.

De sa också att turerna var fördelaktiga utöver de genererade inkomsterna. De sa att turerna hjälpte till att stoppa barnarbete och förbättrade säkerhetsförhållandena avsevärt eftersom ägarna skämdes över att investera i bättre infrastruktur.

– Amy Holland

Fascinerande måsta jag säga. Men hur började det hela med turismen och turerna ledda av fängelsekunderna? Jo, allt började när Mr McFadden, en brittisk-tanzanier, ertappades med att smuggla kokain på flygplatsen i La Paz 1996 och fann sig själv i fängelse på en plats som mer liknar en skev liten stad än ett fängelse.

Fångarna förväntades försörja sig inuti och köpa sina celler som om de vore fastigheter. Det fanns en lågstadieskola för fångarnas barn, som de tog med sig för att bo hos dem, och i den mest beryktade vändningen av alla, fanns det en egen kokainfabrik.

”Jag tänkte vad är det här för ställe? Jag var till och med tvungen att betala min egen taxipris för att komma dit”, minns Thomas McFadden idag. Efter frigivningen 2000 lämnade han den tiden långt bakom sig och är nu kycklingfarmare i Tanzania. Men hans livsavgörande vänskap med sin ”bror Rusty” har gått långt, och han har till och med uppkallat ett av sina barn efter honom. Deras ovanliga förhållande började när Mr Young gick med på en av de illegala fängelseturer som fången drev för utländska backpackers från början av 1997 tills han släpptes.

Ryktet hade spridit sig runt lokala vandrarhem att det fanns en engelsktalande intern som skulle visa besökarna runt i detta märkliga mikrokosmos. Centralt beläget i centrala La Paz blev fängelset en turistattraktion som kom att finnas med i Lonely Planets guideböcker. Resenärerna betalade en entréavgift och valde i vissa fall att stanna i veckor och festa med de intagna.

Läs gärna mer om den här spännande berättelsen i BBCs artikel om fängelsestaden.

Försök även titta på dokumentären Wildlands om du hittar den. Här är en trailer i vilket fall: